Det är väl ändå ganska galet ändå, att man alltid ska prata om vädret när samtalsämnena börjar ta slut?! Och visst är det typiskt svenskt, eller jag har fått det om bakfoten?

…ja, jo…ehm…MEN vädret var fint igår.
…nej usch nej, det var det inte här.
……
…men du skulle ha varit hos oss förra året, då du!
…jaså, det skulle jag va?

Sen då? Ja, sen tar det slut och så får man skylla på att spisen står på där hemma. Och nej, jag kommer inte ihåg vintern 1989. Det var nämligen då jag ploppade ur mamsen och såg världen med egna ögon för första gången. Det ni! Det kan man prata om. När man föddes. Då finns det varken rätt eller fel. För hur i hela friden kommer man ihåg det?

Måste fråga Freud…

WIHO! Twitter-följare har sett en liten nyhet nämligen att jag har köpt ett nytt kamerahus! I fredags hämtade jag ut min canon 7D och lyckan var enorm. Jag ska berätta mer om den historian. Först tänkte jag bjuda på en liten testbild från igår:

Helgen har varit ledig och härlig. Det är skönt att bara komma bort och inte tänka på så mycket annat förutom en själv och vänner. Idag gäller jobb från 16 – 07 och imorgon blir det designdag

Idag har jag…
- njutit av vårt fina vårväder i samband med hundlek utomhus
- vovvarna har lekt med andra vovvar
- promenerat i skogen
- lyssnat på vårkvitter
- avslutat dagen med trevlig middag hos sambons föräldrar

Alla vårkänslor omvandlas till fjärilar i magen. Det känns som om livet börjar om på nytt. Nya möjligheter, nya kretsar, nya stället – NYTT. Allting börjar leva igen. Det är bara en sak jag stör mig på: harkluttarna som ligger överallt. Vi har tydligen inte fått nog av hundbajs utan våra kära harar ska också lämna ifrån sig en hel del – på fel platser.

Välkommen hem! Tacktack.

Vi startar hemkomsten med lite vår. Aprilvädret är som det är – lurigt, men b la krokusar & vårkvitter är inget skämt.

Foto: Jag Utrustning: Canon 400D + 50mm 1.4

{ Större versioner går att hitta i galleriet }

Antingen så är hon en kossa eller en tottohäst. Jag vet inte riktigt vad jag ska bestämma mig för. Hon betar (det gör både mu och gnägg), hon stångas (mu/tjur) och galopperar (som en totto). Det här med att smaka på löv och gräsmatta är en riktig hit!

..och nej, det är inte fodret. Hon får superbra mat och all näring hon behöver. Valpfasoner kallas det. Smaka på allt och alla. Det bästa som finns är att skutta omkring och retas med matte genom att gnaga på gräsmatta/löv. När matte blir jättearg (när jag VERKLIGEN har nått gränsen) då slutar jag. Kanske. Inte. Jo. Ibland.

2 sekunder efter att jag öppnat balkongdörren var Bonzo på sin favoritplats. Det var dags att påbörja sommarens solbränna, tyckte han. Behöver jag säga mer? Snön smälter, fåglarna kvittrar och solen gasar på som aldrig förr. Jag tror nog att härliga våren är på väg och ingen är gladare än Bonzo.

Nu väntar vi bara på grusbilen (sopbilen?) vilket är det riktiga vårtecknet.

När jag var på väg till bussen kunde inte jag släppa tanken om sommarn. Vem uppskattar egentligen när man får en snöboll i käften samtidigt som man pratar i telefon? Nej, det var ingen människa som slängde snö på mig utan det var himlen. Sinnessjukt. Flingor som tyckte sig passa bättre i min mun istället för på marken attackerade mig.

Men jag klagar inte – jag drömmer mig bara bort för sekunden. Drömmer mig bort om vårens alla glada färger, sommarvärme, fåglarnas sång….och fågelskit i huvudet. Jag var tvungen att bryta där så att det inte blev för bra. Eh. Punkt. Slut.