Jag nämde igår att Robert hade fått för sig att vara snäll. Historian började när han klev in genom dörrn:
Jag: Kan inte du göra mat till mig? Haha
Han: Jo visst! Vad vill du ha?
Jag: Fiskpinnar & potatismos.
Han: Okej!
Jag drömde mig bort i tvn samt datorn. Märkte ens inte att han inte var i samma rum. Trött och tokig tjej? Ja. Jag höll nämligen på med den sista bloggdesignen igår & hjälpte Sara med sin hemsida. Alla koder snurrade runt i mitt huvud. X antal minuter senare kände jag någon doft flyga förbi min näsa. FISKPINNAR!
…jag kände även den där brända lukten som får mig att inse att jag ens inte ska skämta om att Robert ska laga mat.
Jag går ut i köket och då hade han redan dukat upp med ett och annat. Ljus & röda servetter. Min servett var klippt till ett hjärta. Snutte då. Jag kikade på mina fiskpinnar. Ingenting bränt! Jag lovar att han tog de brända
Det är mysigt det där. När andra parten gör något för en. Jag tyckte att Robert passade in bland min mat. Därför tog jag fram min supermaskin som gör att hans aromer smittar av sig på föremål. Hans trevliga sätt att vara skulle göra min mat ännu bättre, tänkt jag. Men.. ett stort MEN! Jag råkade krympa honom istället. Han satte sig vid min potatismos och såg sådär fundersam ut. Vad gör jag nu?

..och tillbaka till verkligheten jag far!